Stig Björkmans Guldbagge-artikel i tidskriften Chaplin med Harry Scheins rättelser och strykningar. Dessa visades sig sedermera vara ett practical joke från de båda männens sida.

En mycket ung Stig Björkman var en av sex filmkritiker som 1964 fick det hedervärda uppdraget att skilja mästerverk från kalkoner och placera Guldbaggarna i rätta händer. Här ger han en inblick i hur det gick till när Sveriges tyngsta filmpris delades ut för första gången.

Varje filmland med självaktning håller sig med ett filmpris. Men även om den svenska Guldbaggen nu kan fira 50 år, var priset ett senkommet sällskap till all världens filmbelöningar. Oscarstatyetter hade delats ut sedan slutet av 20-talet, och grannlandet Danmark – för att ta ett näraliggande exempel – hade spritt Bodil-pris över förtjänta filmarbetare sedan 1948. Men nu var det 1964, och året dessförinnan hade Harry Schein sett till att Svenska Filminstitutet blivit verklighet genom ett avtal mellan staten och olika företrädare för den svenska filmbranschen. Schein var självskriven VD, och nu skulle banan sopas för kvalitet i alla avseenden vad gäller svensk film. Och naturligtvis skulle kvalitet belönas och utmärkas med ett förtjänsttecken av mått.

Ja, och så skapades Guldbaggen, ett av världens tyngsta filmpriser, ca 1.2 kilo, och av ansenliga dimensioner. Här duger ingen liten aftonväska utan snarare en tomtesäck, modell mindre, för de lyckliga mottagare som skall hemföra trofén. Sedan starten har ca 450 baggar funnit ny hemvist och intagit en hedersplats i många hem, på spiselhyllor och som dörrstopp – jag har sett exempel på bådadera.
Men nu var det 1964, och en första guldbaggejury tillsattes för det hedervärda uppdraget att skilja mästerverk från kalkoner och finna värdiga årsbästa. Denna första prisjägartrupp bestod av sex filmkritiker (Lasse Bergström, Mauritz Edström, Bengt Idestam-Almqvist, Jan-Olof Olsson, Jurgen Schildt samt undertecknad). Självklar ordförande var Harry Schein. Med utslagsröst – vad annars?

För att garantera variation och mångsidighet skulle två jurymedlemmar bytas ut årligen (ja, inte Harry, förstås!). Men eftersom vi nu var tillsatta alla på en gång, drogs det lott om vilka som skulle få sitta i juryn ett, två respektive tre år. Jag vet inte om det skulle ses som en vinstlott eller en nit, men juryns äldste och yngste medlem fick treårsmandaten, jag (då 25) och Bengt I-A (vid tiden ett par år yngre än vad jag är nu). Vårt uppdrag bestod inte bara i att hitta årsbästa inom regi och skådespeleri utan även att fördela så kallade kvalitetspremier till förtjänta filmer från filmåret 1963-64. Det här var alltså under den prehistoriska filmera då kvalitet och inte automatstöd var parollen för dagen. Arbetet var ungefär som kriarättningar i skolan. Alla årets filmer skulle betygsättas efter en skala på 0 till 3. Därefter räknade man ut ett genomsnitt, och alla filmer som fått 0,6 poäng eller mer kunde inhösta en hygglig återbäring. Sju filmer klarade kvalgränsen 1964. I topp låg Tystnaden av Ingmar Bergman, som erhöll 422.211 kronor och 35 öre, och sist i tabellen Jörn Donners En söndag i september, som fick nöja sig med 122.828:03. Men det var trots allt ingen dålig slant på den tiden!

Ja, och så var det baggarna! Jag har inget minne av att diskussionen var särskilt långvarig. Tystnaden vann över Kvarteret Korpen (som ju fick upprättelse ett antal år senare, när den utsågs till den Bästa Svenska Filmen genom tiderna…!). Keve Hjelm fick pris som Bäste skådespelare för sin roll i Widerbergs film, och Harry Schein kunde ringa hem till hustrun Ingrid Thulin och tala om att hon fått priset som Bästa skådespelerska. Ja, mer var det inte! Tre baggar! Och knappt en TV-kamera i sikte, när de senare delades ut under en filmbal på Grand Hotel, som såhär i retrospekt måste betraktas som tämligen blygsam.

Fester var ju annars en av Harry Scheins paradgrenar, och de stack förstås i ögonen på en stor grupp människor – de som inte blivit bjudna. Året därpå laddade Harry (dvs Filminstitutet) om, och då blev det än mer storstilat: Gyllene salen i Stadshuset! Ja, kan Nobelkommittén, så nog kunde Schein. Och guldbaggarna – som delades ut i den svenska biografvärldens vackraste finrum, Röda Kvarn – hade nu förökat sig till hela fem. Med en nytillkommen för särskilda insatser inom svensk film som hamnade hos filmforskaren Leif Furhammar. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En hel del kritiska pressröster höjdes mot excesserna i detta det mest förnäma av festpalats – och det här var ändå före 1968! Själv bidrog jag med en kritisk ledare i Chaplin, en drapa som Harry försåg med strykningar och rättelser och med en kommentar om att ledaren först fick publiceras sedan dessa ändringar utförts. Det hela trycktes med Harrys kommentarer fullt synliga.

Chaplin hade nyligen övertagits av Filminstitutet, och en del kritiska röster fruktade att tidskriften skulle toppstyras från VD-båset. Så här hade Harry och jag sammansvurit oss för att skämta om den gisslansituation som en del såg som en risk. Agnet var grovt, men många skribenter fastnade på kroken och förfasade sig i yttrandefrihetens namn. I nästa nummer av Chaplin avslöjades skämtet. Det hela var inte särskilt subtilt men ett practical joke som fick Harry att visa hela tandgarnityret i ett av de vargleenden han så gärna avfyrade – särskilt i festsammanhang och ännu hellre om det fanns en paparazzi-fotograf i närheten.

Jo, man kan bli nostalgisk för mindre!

Nu är festarrangemangen och Det Stora Filmkalaset helt legio, och baggarna har bara blivit fler och fler, dessa skapelser av konstnären Karl Axel Pehrson, som motiverade sitt val av den gyllenfärgade insekten såhär: ”Guldbaggen brukar flyga i solskenet på sommaren. Den skimrar nästan som en filmremsa då den flyger förbi. Något av dess sätt att uppträda och leva kan väl vara gemensamt för filmens.” Kanske kan de bli ännu fler med åren. Till exempel automatstödbaggar, för lång och trogen tjänst…

Stig Björkman