Birgitta Valberg, Håkan Serner och Marianne Ahrne med sin regibagge på 1977 års gala.

Det skulle dröja 13 år innan en regibagge delades ut till en kvinnlig regissör. På 1977 års gala var det Marianne Ahrne som förärades med en Guldbagge för Bästa regi för filmen Långt borta och nära. ”Detta manus har en poesi och en skönhet som saknas i de flesta svenska filmuppslag”, skrev Jörn Donner och tackade för läsupplevelse. Sedan gick allt som det brukar när Donner är inblandad: FORT! Här delar hon med sig av kärleken till filmen och berättar hur det gick till under skapandet av Långt borta och nära. Min starkaste drivkraft i både skapande och liv har alltid varit kärleken till en man. När jag får frågan varifrån jag fått idén till en bok eller en film står jag svarslös. Jag får inga idéer. Ismer och trender har också gått mig förbi. Mina filmer och böcker uppstår ur livet självt: ur möten, erfarenheter och känslor.”Långt borta och nära” handlar om en kvinnas försök att nå en man som slutat att tala, att nå honom i hans innersta. I livet älskade jag en man som talade mycket lite. Jag ville skriva om det. Men min medförfattare, Bertrand Hurault, menade att det krävdes en ram, en spelplats som inte var min privata. - Tänk om han inte talar alls, sa Bertrand. - Då sitter han på dårhus, svarade jag. Så föddes vår spelplats, mentalsjukhuset, med alla dess vinddrivna existenser. Hit kommer mitt alter ego, Mania, och här möter hon mannen som inte längre talar. Mentalsjukhuset blir som en sagans skog som Mania ger sig in i för att befria ”prinsen” som sitter i Tystnadens torn. Men vem är egentligen fången och vem är befriaren? När manuset var klart skickade jag det till varenda producent i landet. Alla sa nej. Den siste som fick det var Jörn Donner på Svenska Filminstitutet. Han tackade för läsupplevelsen och skrev: ”detta manus har en poesi och en skönhet som saknas i de flesta svenska filmuppslag.” Sedan gick allt som det brukar när Jörn är inblandad: FORT! Vi spelade in filmen till stora delar på Långbro mentalsjukhus. En dag när vi jobbade i växthuset, gick vår rekvisitör Stina Klemming och knackade på den låsta dörren till närmaste avdelning. - ”Jo ursäkta” sa Stina, ”men jag filmar i växthuset med en påfågel, och där finns ingen toalett, så jag undrar...” - ”Det finns säkert en toalett på din avdelning också, lilla vän,” avbröt vårdaren och smällde igen dörren. Så krockade verklighet och dikt. När filmen var färdig kunde jag inte se något annat än dess brister. Bland annat grämde jag mig enormt över att Robert Farrant, den engelske skådespelare som gjorde den manliga huvudrollen, hade fel skor i slutscenen. De tunga, mörka skor som han gått i filmen igenom hade av någon anledning inte kommit med, och Robert ville inte låta oss måla om hans skinande vita, nya skor. Jag kunde inte tänka på något annat än de där självlysande skorna. Jag ältade och sörjde. - ”Shiiiiit i skorna”, sa Jörn när han sett den någorlunda färdiga filmen. ”Du får en guldbagge.” Vad menade han? ALLT var ju misslyckat? Men jag fick faktiskt en bagge, regibaggen, en av fyra på den tiden. Jag var överraskad och glad, och när mannen från verkligheten - han som talade mycket lite - ville gå med mig på festen kändes just det som ett mirakel. Men när vi kom till Operaterrassen, där festen skulle gå av stapeln, fick vi veta att jag måste sitta vid honnörsbordet bredvid Harry Schein. Mannen jag älskade och för vars skull jag gjort filmen förvisades till ett annat bord. Min glädje byttes i förtvivlan. Jag skulle gladeligen givit baggen till vem som helst om jag bara fått sitta bredvid honom. Jag minns inte mycket mer från den festen än att jag ständigt sneglade mot bordet där han satt och faktiskt verkade tala med kvinnan bredvid sig. Det gjorde ont i själen. Långt senare var jag ändå glad och tacksam över baggen. Filmen gick i ett halvår på bio i Stockholm, och människor kommer fram till mig än och frågar hur de ska bära sig åt för att få se om den. Nu har jag fått veta att den snart kommer att digitaliseras – att den ses som en del av vårt filmarv. Idag får jag också frågan hur det kändes att vara den första ”kvinnlig regissör” som fått en guldbagge. Det kändes ingenting alls, eftersom jag inte tänkte på den saken. Jag har aldrig upplevt mig som ”kvinnlig regissör”. Kvinnlig, ja. Regissör, ja. Men i yrkesrollen bara regissör. Precis som Bergman, Roy Andersson eller vem som helst. Om jag däremot idag fick hålla det tacktal som ännu inte blivit kutym när jag fick min bagge så vet jag vilka jag skulle tacka: dem som såg mig när jag ingen var! Inte minst Jörn Donner som gjorde det möjligt för mig att ta steget från kort- och dokumentärfilm in i den underbara, osäkra och - ja för all del - mansdominerade långfilmsvärlden. Marianne Ahrne