Anders Åberg, Sif Ruud, Keve Hjelm och Kenta Gustavsson på Filmgalan 1979. Foto: Arkivbild Svenska Filminstitutet

”Guldbaggen brukar skina i solskenet på sommaren. Den skimrar nästan som en filmremsa då den flyger förbi. Något i dess sätt att uppträda och leva kan väl vara gemensamt för filmens.” Så sa konstnären bakom Guldbaggen, Karl Axel Pehrson.

När Svenska Filminstitutet bildades 1963 beslutade man snabbt att instifta ett filmpris som skulle delas ut varje år, i samband med kvalitetspremieringen av svensk film, en svensk motsvarighet till Oscarsstatyetten. En tävling bland konstnärer anordnades för att tillverka priset. Pehrson, en idog samlare av olika skalbaggar, vann. Att skalbaggar var på modet på grund av fyra långhåriga grabbar från Liverpool hade antagligen ingenting med valet att göra.

En Guldbagge väger 1,2 kilo och går inte att gjuta, utan måste först drivas i koppar innan den emaljeras. Även riktigt guld används för att göra skäl för namnet. Inskriptionen på Guldbaggen lyder ”Komisk, tragisk, bisarr, praktfull som filmens kontrastrika värld. Dess skimrande flykt – den löpande filmremsan.”

De första Guldbaggarna delades ut 1964 och prisceremonin hölls i Grand Hôtels vinterträdgård. Den festliga kvällen dokumenterades av regissören, scenografen och idésprutan Yngve Gamlin: kortfilmen Dansen kring Guldbaggen klipptes ihop och framkallades rekordsnabbt under natten för att kunna visas efter vickningen för festdeltagarna. Första året delades tre baggar ut: för Bästa regi samt Bästa manliga och kvinnliga skådespelare. Regibaggen tilldelades Ingmar Bergman för Tystnaden och skådespelarbaggarna gick till Ingrid Thulin för samma film och till Keve Hjelm för Kvarteret Korpen. Någon Guldbagge för Bästa film delades inte ut förrän 1984, men från och med 1965 delades i gengäld ut ett pris för högsta kvalitetspoäng. Samma år instiftade man även Juryns specialbagge som i folkmun länge kom att kallas för ”den fjärde Guldbaggen”.

Tidigt kom galan att kritiseras för att vara en spelplats för inbördes beundran. En bal där filmfolk, inte minst Filminstitutet själva, klappade varandra på axeln. Det hela började redan första året, när vissa spekulerade i huruvida Harry Schein hade instiftat priset för att kunna ge det till sin fru Ingrid Thulin. Inte blev det bättre när Filminstitutets egen ordförande Krister Wickman tog emot specialbaggen 1967 för att han i kraft av sin ställning i Kanslihuset ordnat pengar åt Filminstitutet. Den dräpande skribenten Stig Ahlgren poängterade i Idun/Veckojournalen att ”det skulle nog inte se så bra ut om Gunnar Sträng mottog näringslivets högsta utmärkelse, en guldtacka”. Några år senare var det Harry Scheins tur att få en Guldbagge för sina insatser inom svensk film. Till skillnad från Wickman valde han att inte ta emot den.

Krister Wickman tar emot specialbaggen ur Kenne Fants hand 1967. Foto: Arkivbild, Svenska Filminstitutet

Under årens lopp har prisceremonin ägt rum på en rad olika ställen: på Operaterrassen, Filmhusets bottenvåning, Stockholms stadshus, Cirkus och Göteborgsoperan, med flera. Första gången galan sändes i tv var 1981. Det var på den tiden Guldbaggen fortfarande delades ut på hösten och den 30 oktober fick tv-tittarna uppleva en fjärdedel av den två timmar långa tillställningen från Hamburger Börs. Filminstitutets vd Jörn Donner ville öppna upp galan för andra än branschfolket och såg tv-sändningen som PR för svensk film ”som behöver all draghjälp den kan få”. En dryg månad tidigare hade han utlovat Hasse & Tage som konferencierer, utan att de själva visste om det. De tackade nej. I stället blev det Lasse Åberg som ledde den första tv-sända galan. Tabbarna under programmet blev många och sändningen slutade som ett fiasko. ”Den kommer att gå till historien som ett av de sämsta underhållningsprogrammen på länge”, skrev Betty Skawonius i Dagens Nyheter och menade att den reklam som Donner hävdade att svensk film så väl behövde byttes till sin motsats.

Man försökte i TV2 fyra gånger till under 1980-talet, men relationen mellan Guldbaggen och Sveriges Television var ett problembarn i flera år. 1989 valde man att överhuvudtaget inte bjuda in tv med skälet att det aldrig hade gjorts någon riktig programsatsning från deras sida. Mycket av kritiken utifrån låg i att galan framstod mer som en tv-sänd personalfest för filmfolk snarare än ett program om kärleken till film.

Det var först när galan började sändas på TV4 på 90-talet som den fick fotfäste i tv-rutan. En vändpunkt skedde 1994, när Robert Gustafsson var en av prisutdelarna.

Många minns säkert när han kommer ut på scenen för att dela ut (det påhittade priset) ”Silverfisken” till Bästa producent. Han försöker öppna kuvertet med vinnaren, men tråden som sprättar upp brevet slinker ur. Han tar till en brevkniv, men den slinter. Han sprättar upp handleden och blodet sprutar. Den blodiga slapsticken blev ett ofta repriserat tv-ögonblick och får ses som en milstolpe i Guldbaggegalans historia.

Vad vore ett filmpris utan skandaler? Inför Guldbaggen 1981 konstaterade Aftonbladets KG Björkman att Guldbaggefesterna mest hade uppmärksammats för att ”ministern och pastorn Jan-Erik Wikström dansat med Harriet Andersson, samt att Keve Hjelm kröp ut från Operakällaren vilt protesterande mot något.” Det har hänt en del sedan dess. Det har ”göstats”, det har hållits kontroversiella tal och klänningar har fastnat och gått sönder på väg upp till scenen. Den mest omtalade incidenten inträffade 1999 när Fucking Åmål vann de tunga priserna. Lukas Moodysson iklädd sin sons nallebjörnsöron höll ett frispråkigt tal där han förespråkade veganpropaganda, uppmanade alla svenskar att hålla fartgränserna på vägarna och läxade upp Harry Schein för att ha varit elak mot barn. När publiken buade gav han dem fingret. Rubriker skrevs och skandalen var ett faktum. När det var grammisgala en vecka senare gick Felix Herngren upp på scen som Dan Bäckman i älgöron och pekade fuck you åt publiken. Ingen tog miste på parodin.

Lukas Moodyssons tacktal på galan 1999. Foto: Arkivbild Svenska Filminstitutet

Även valet av vinnare har genomgått kontroverser på senare år. Att priset för Bästa manliga och kvinnliga huvudroll har gått till väldigt många förstagångsaktörer under de senaste femton åren ledde till att man 2023 beslutade att priset skulle gå till skådespelare som hade medverkat i åtminstone en film tidigare. Kritiken lät inte vänta på sig och det nya beslutet hävdes redan efter första året. Producenten Nima Yousefi, som vann pris för Bästa film för Paradiset brinner, lät såga itu Guldbaggen och gav varsin bit till de tre unga huvudrollsinnehavarna, alla tidigare oprövade filmskådespelare. Att såga i priset var i sig en blinkning till Bo Widerberg som gjorde samma sak efter Lust och fägring stor som vann Bästa film 1996 (även om han hade lovat att ge en bit av Guldbaggen till alla som hjälpt till med filmen – 380 delar hade man räknat ut att det skulle bli).

Det har stormat, och det lär fortsätta storma, kring Guldbaggen. Så är det med prisgalor. Mitt i stormen har Guldbaggen lyckats skimra som en filmremsa runt svensk film i drygt sextio år. Det om något är värt att fira.

***

Några filmrutor vi minns lite extra från Guldbaggens 60-åriga historia

Sven Wollters idé
”Slakta guldbaggen!” Det tyckte Sven Wollter 1992 som menade att det hade blivit ett pris för ”de närmast sörjande”. I stället ville han slå ihop det med Norges och Danmarks filmpriser och förslagsvis kalla det Freja. Galan skulle sedan cirkulera mellan länderna. ”Ett nordiskt pris skulle innebära ett stärkande av det nordiska kulturområdet”, menade han. Wollter var själv konferencier för Guldbaggegalan 1986.

Det kortaste talet – och det längsta
Det kortaste tacktalet i Guldbaggens historia lär ha hållits av Noomi Rapace. När hon tog emot pris för Bästa kvinnliga huvudroll för Män som hatar kvinnor 2010 levererade hon kort och gott ett ”Tack, tack, tack!”

Hans Alfredson står för det längsta talet i de tv-sända Guldbaggegalornas historia. När han tog emot Hedersguldbaggen 2013 klockade tacktalet in på elva minuter. Han avslutade med att sjunga True Love från filmen En skön historia från 1956. Produktionen, som insåg att en legendar skapade tv-guld, lät honom sjunga till sista ton.

Hans Alfredson 2013 och Noomi Rapace 2010. Foton: Patrik Österberg

”Svensk film kan bättre än så här”
Det är inte alla år som Guldbaggen har delats ut. År 1971 hölls varken någon filmgala eller prisutdelning. Jan Troells Utvandrarna fick Högsta kvalitetspoäng, men ledamöterna i juryn tyckte att filmåret hade varit så mediokert att de avstod från att dela ut några Guldbaggar överhuvudtaget. Det är första och hittills enda gången som det har hänt, även om det var nära 1980. Då valde man att dela ut endast två baggar i stället för fyra. Vd:n för Filminstitutet Per Ahlmark motiverade det med att ”svensk film kan bättre än så här”.

Och jag vill tacka…
Den danske regissören Lars von Trier säger ofta de mest otippade saker i intervjusammanhang. Det kan handla om alltifrån Ingmar Bergmans sädesutlösningar till Adolf Hitler. När hans film Breaking the Waves vann Guldbagge för Bästa utländska film på galan 1997 tackade han från hjärtat på en storbildsskärm: “Tack för att ni stänger Barsebäck!”

Från förbittring till frändskap
Det har varit nära några gånger att pristagaren har vägrat att ta emot sin bagge. När Ingrid Thulin skulle dela ut priset till herrarna bakom Göteborgs filmfestival 1981 blev allt mycket förvirrat. Hon verkade inte riktigt veta till vad eller till vem hon delade ut det. ”Jag tycker det var så oförskämt att jag först inte tänkte gå fram och ta emot priset”, sa festivalens Gunnar Carlsson. Det gjorde han i alla fall, och några år senare hade en godare relation mellan Filminstitutet och Göteborgs filmfestival vuxit till sig: 1988 ägde Guldbaggegalan för första gången rum i Göteborg i samband med just filmfestivalen.

Måste man vara tacksam?
Måste man vara tacksam om man får ett pris? Inte alla pristagare uppskattar baggarna de får. 1991 tog Marie-Louise Ekman emot en Guldbagge för ”konsekvent konstnärligt filmarbete” och menade att juryn hade gett henne den bara för att kunna gå med ryggen fri. ”Tyvärr vet jag att det i den här branschen brukar betyda detsamma som ’tråkigt, oviktigt och innehållslöst’”, sa hon. Även Meyerateljéernas Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, som tog emot pris för ”kreativa insatser” på samma gala, var skeptiskt inställda. ”Ja, man är ju glad att man tillhör de kreativa. Man undrar ju vad de andra gör”, sa Alexandersson. Kjell Grede, som vann regibaggen för God afton, herr Wallenberg samma år, röt ifrån när de andra pristagarna inte blev tillräckligt glada: ”Jag vill inte nämna några namn. Men om man gör en film, och folk uppskattar den, skulle jag bli glad för det”.

Annalisa Ericson med sin Hedersguldbagge på galan 2021. Foto: Arkivbild, Svenska FIlminstitutet

Men – priset är ju till mig!
År 2001 var första gången som Hedersguldbaggen delades ut. Prisutdelare var Annalisa Ericson. Hon fick en smärre chock när bilden på vinnaren projicerades på väggen bakom henne. Det var hon själv som fick priset.

En artikel av kulturskribenten och filmaren Tobias Rydén Sjöstrand